Ett nytt hem

Ibland hittar man rätt direkt och slår sig ner med välbehag, låter sina rötter sakta breda ut sig och skapar en trygg plats för tankar och funderingar. Det är inte ofta det händer för mig, jag är en irrande själ som trivs med rörelse och förändring. Stagnation skrämmer mig. Nya intryck,  idéer och ifrågasättande nyfikenhet är det som driver mig framåt, som får mig att kasta mig ut i livet, dyka med huvudet först utan att kanske lägga allt för mycket tankearbete bakom besluten. Nyfikenheten och kunskapstörstandet är också det som gör mig frustrerad när jag vet att det finns lösningar på problem, men att det inte riktigt går att implementera som jag vill. Begränsningar är inget ord jag uppskattar, klart att saker fixar sig, det kanske bara tar ett litet tag innan man hittar rätt. Nå det som denna utläggning om mynnar ut i är att jag numera finns här:http://karinen.se/kaosteori/

Ett nytt hem som kommer kunna ge mer tillbaka till mig i form av utveckling, anpassningsmöjligheter och en hel del gråa hår. Välkomna att hälsa på och ta del av mig, mina virriga tankar, mitt ljus och mitt mörker.

Bakslag

Idag tog det stopp. Helt enkelt stopp. Det har helt enkelt blivit för mycket för snabbt och jag är tillbaka i det där tomrummet där jag inte kan hitta motivationen till ens de enklaste saker. Inte ta mig upp ur sängen, inte laga mat, inte ringa läkaren (fast det fick jag till sist gjort som tur är). Men än är jag inte tillbaka på nedersta stegpinnen, jag har bara halkat ner några steg. Nu börjar klättringen uppåt igen, men långsammare den här gången.

Högläsning

Genom Mymlan påminns jag om när vi (mamma och jag) läste högt för varandra när det var läggdags. I början var det självklart hon som läste för mig, men så snart jag kunde börja länka samman meningar turades vi om så mycket det gick. Båda hade den irriterande ovanan att dras in så mycket i berättelsen att vi slutade läsa högt och tyst skummade igenom texten, för att komma framåt i historien. Det avbröts dock snabbt av ett harklande och om det inte hjälpte en lätt knuff med armbågen. Misstänker att det var jag som var “bäst” på detta, även om mitt minne säger att även mamma lyckades med det ibland. 

Den sista boken vi läste tillsammans var Rötter av Alex Haley. Vi blev aldrig klara med den, någonstans på vägen tappade jag intresset och växte upp. Det måste ha varit vid samma tidpunkt som vi började glida ifrån varandra, när jag blev den arga och oförstådda tonåringen som fräste åt allt. När dörrarna började skaka av att slås igen men all kraft som kunde uppbringas i mina taniga armar. När det enorma (oövervinnerliga?) gapet som jag nu ser mellan oss började växa och ta form. Även om grunden lades till det mycket tidigare.

Men minnet av dom där kvällarna bredvid varandra i sängen läsandes böcker som vi båda kunde uppskatta värmer idag. Det var hennes sätt at förklara att hon älskade mig, även om orden aldrig riktigt klarade av att passera hennes läppar. Det var hennes sätt att dela med sig av det som betydde mycket i hennes liv, och jag vet att grunden till min kärlek för litteraturen lades där. Det är jag evigt tacksam för.

Ny månad – nya tankar

Maj. Våren är här på riktigt, nästintill så att den har övergått i sommar och jag känner ett hopp och en tilltro till framtiden som kanske har att göra med det skira ljuset ute eller att mina tankar börjar samla sig och att jag kan lita på vad jag funderar kring och tror på. Den jag är och den jag vill vara kommer allt närmare varandra och jag känner mig hemma i min själ. Ett lugn har infunnit sig och en vetskap om att jag klarar så mycket mer än jag någonsin tidigare trott var möjligt. Och det som min allra käraste vän S alltid säger om mig och mitt liv: det löser sig alltid! stämmer, jag behöver bara bli påmind om det lite oftare.

Kanske hänger dessa tankar samman med den fantastiska helg jag har haft, med vännerna omkring mig, sol i ansiktet och en nästintill obegränsbar glädje. Saker har flutit på med en sån självklar lätthet, allting har klaffat och jag har fått bekräftat vad jag vill och vad som får mig att trivas och må bra. Att allting inte går att uppfylla nu och att visa saker kan komma att dröja längre än jag egentligen vill känns mest bara som små problem som är hanterbara, och att jag ens ser på det hela på det sättet är ett otroligt gott tecken. Jag har tagit mig en lång väg upp ur det mörka hålet jag befann mig i för inte så länge sen.

Äntligen!

Den oändliga tröttheten

Tom. För mycket. Så jag blir tom. Tar mig inte tid att stanna upp och reflektera. Alla måsten kryper nära inpå och överväldigar mig. När det blir för mycket så känns det lättare att bara släppa allt och låta det falla samman. Då raserar det väldigt snabbt och steget som behövs för att ta sig upp igen blir så mycket större att ta. Den onda cirkeln börjar igen.

Ser det tydligt med min egna öppna ögon, men väljer att stänga dem och titta bort. Ignorera det som pockar på. För paniken ligger så nära ytan nu. Igen.

Det börjar som en liten fjäril i magen

kär. förälskad. bettuttad.

Jag kan bli kär i en rörelse, ett ögonkast, ett ord; en mening så välformulerad att jag smälter inombords och förvandlas till en nyförälskad tonåring, som likt en kalv på grönbete tappar all rim och reson och kastar sig med huvudet före rakt in striden. Logiken ratas och dagdrömmeriet tar över. Nästintill alla kan utsättas för detta dyrkande, det kan vara allt från några få minuter på en spårvagn mittemot de vackraste ögon jag sett, till månader, ja år av drömmande på avstånd. Detta ungdomssvärmeri kan ses som patetiskt och fånigt, men jag ser det som att hoppet fortfarande lever i mig.

Frihet

 

frihet

 

Det här är internet för mig. I parken med sol, dator och bredband.

 

Frihet – det ska ingen få röra.