Tom. För mycket. Så jag blir tom. Tar mig inte tid att stanna upp och reflektera. Alla måsten kryper nära inpå och överväldigar mig. När det blir för mycket så känns det lättare att bara släppa allt och låta det falla samman. Då raserar det väldigt snabbt och steget som behövs för att ta sig upp igen blir så mycket större att ta. Den onda cirkeln börjar igen.
Ser det tydligt med min egna öppna ögon, men väljer att stänga dem och titta bort. Ignorera det som pockar på. För paniken ligger så nära ytan nu. Igen.
Vet hur det är med den oändliga tröttheten. Den förlamar. Hoppas det blir bättre. *kram* (jag gillar header-bilden förresten)