Genom Mymlan påminns jag om när vi (mamma och jag) läste högt för varandra när det var läggdags. I början var det självklart hon som läste för mig, men så snart jag kunde börja länka samman meningar turades vi om så mycket det gick. Båda hade den irriterande ovanan att dras in så mycket i berättelsen att vi slutade läsa högt och tyst skummade igenom texten, för att komma framåt i historien. Det avbröts dock snabbt av ett harklande och om det inte hjälpte en lätt knuff med armbågen. Misstänker att det var jag som var “bäst” på detta, även om mitt minne säger att även mamma lyckades med det ibland.
Den sista boken vi läste tillsammans var Rötter av Alex Haley. Vi blev aldrig klara med den, någonstans på vägen tappade jag intresset och växte upp. Det måste ha varit vid samma tidpunkt som vi började glida ifrån varandra, när jag blev den arga och oförstådda tonåringen som fräste åt allt. När dörrarna började skaka av att slås igen men all kraft som kunde uppbringas i mina taniga armar. När det enorma (oövervinnerliga?) gapet som jag nu ser mellan oss började växa och ta form. Även om grunden lades till det mycket tidigare.
Men minnet av dom där kvällarna bredvid varandra i sängen läsandes böcker som vi båda kunde uppskatta värmer idag. Det var hennes sätt at förklara att hon älskade mig, även om orden aldrig riktigt klarade av att passera hennes läppar. Det var hennes sätt att dela med sig av det som betydde mycket i hennes liv, och jag vet att grunden till min kärlek för litteraturen lades där. Det är jag evigt tacksam för.
